Livets kretslopp...

Nu sitter jag här vid min dator och pysslar. Har gjort mig ett vackert, färgglatt schema över den kommande veckan för att komma igång med träning, äta rätt, pluggandet m.m.
Ska bli väldigt intressant och se om jag lyckas fullfölja mitt schema, kan vara en bra, återkommande sak, att göra ett utförligt schema för varje vecka =)



Idag var det kalas för farfar, han fyllde 80år.

Det var en speciell tillställning, ingen trodde ju att han ens skulle bli 80år av hans nära och kära då han varit väldigt dålig i omgångar. Men han har alltid varit piggare än någonsin när han väl kommit tillbaka till oss, så på något konstigt vis kan man väl nästan säga att det har gjort honom starkare. Han är piggare än på länge, men man ser ju att han inte riktigt orkar med de stora kalasen längre.

Han låg nyligen inlagd på sjukhus, för bara några veckor sedan. Det var jobbigt i sig, mest jobbigt att se farmor och höra hur hon hela tiden förbereder sig för det värsta. Vad ska hon annars kunna göra? Hon har en gammal man och ingen vet hur länge till han ska finnas hos oss. Men det är ändå hemskt att höra när någon planerar steget längre, om/när han lämnar oss, vad som kommer hända då, vad farmor ska göra osv.

Men han kom hem ifrån sjukhuset, frisk och kry. Dock hade han en tumör (i halsen tror jag det var), som doktorn skulle undersöka om den var elakartad eller godartad. Det i sig var också ännu en jobbig sak som tynger ner ens hjärta kan man väl säga. Man blir orolig, engslig och vet inte riktigt vart man ska ta vägen i sånna här situationer. Försöker att inte tänka på det så mycket, mer än att tänka positivt.

Åter till kalaset. Det hölls på Presstorp (hemma hos pappa) då vi skulle bli en del personer och farmor och farfar inte riktigt har så mycket plats i sin lägenhet.
Kalasen med släkten är alltid trevligare och jag har kommit att uppskatta dem mer och mer, om inte annat mycket mer sen jag flyttade hemifrån. Då jag inte är hemma så ofta så är det min chans att få träffa alla.
Våran släkt har många skavanker, många olykliga historier och säkerligen många brister, men ändå så finns där en sådan kärlek och omtänksamhet som jag sällan sett någon annanstans! Alla är så underbara mot varandra, värnar om varandra och bryr sig om varandra.
Det är så stärkande i både kropp och själ att gå på dessa kalas, det ger så mycket på alla sätt och vis.
Jag pratade en hel del med mina kusiner och det var väldigt länge sedan sist, har saknat dem så mycket! Hanna och Lina pratade om att följa med oss när vi skulle åka till Ullared, bjöd även in dem att komma och hälsa på när de ville i Trollhättan.
Pratade mycket med min äldsta lillebror också, han har haft det riktigt besvärligt på senaste. Jag känner så väl igen hans sätt att bemöta hela situationen och bearbeta den, jag är precis likadan=)
Han lovade att komma och hälsa på en helg så skulle vi bara umgås och kanske gå ut på krogen.
Har saknat honom så mycket, har saknat alla mina syskon!

Min minsta syster, Maya, har börjat gå själv nu. Hon är den sötaste ungen på denna jord! I vanliga fall brukar hon vara lite blyg för mig i början när jag kommer och hälsar på, hon brukar tom skrika ibland. Men idag var hon glad som en solstråle och ville komma till mig nästan hela tiden. Hon låg mot min axel och snuttade på sin filt och bara myste. När vi var ute och skulle skåla för farfar i mouserande vin så skulle Maya kliva ut ifrån uteplatsen (är en kant där), så höll hon i sig medan hon tog det stora klivet ner. Ena foten och sedan när hon skulle sätta ner den andra hade hon satt den första så långt ut att hon fick sära på sina ben jätte mycket och fick tack vare det obalans. Men hon lyckades tillslut komma ut och underbar som hon är skrattade hon till och applåderade åt sig själv=)

Nä, nu blir det till att ta en knäckemacka. Min mage kurrar=)

Ta vara på er!